Mastodontverket 69 Love Songs tog inte musten ur Stephin Merritt. Han har fortsatt med soundtracks och minst tre parallella sidoprojekt som om han inte hade något viktigare för sig. Därför har det dröjt fem år innan The Magnetic Fields återvänder med mer hanterliga i, fjorton sånger som alla har ett jag-perspektiv och som dessutom alla har titlar med begynnelsebokstaven ”i”. Därav skivans ensamma gemen som titel.
Som vanligt släpper inte Stephin Merritt ifrån sig något som inte är genomarbetat in i minsta detalj, både musikaliskt och lyriskt, även om det kan låta både spretigt och slarvigt. Ständigt med subtil humor mitt i allvaret och hantverket – ”Well it mustn’t be the chickenpox, I’ve never met a chicken” (Is This What They Used to Call Love?) – får hans sånger här alla upptänkliga dräkter, från menuett och operett via Chet Bakersk nattklubbsjazz till pop i olika former.
I Don’t Really Love You Anymore är stråkpop á la Left Banke, och det faktum att I Thought You Were My Boyfriend låter direktimporterad från någon singelsamling med Depeche Mode blir än mer säreget genom att I är den första skiva sedan A Night At the Opera som stoltserar med ”No synths” på omslaget.
Precis som på föregångaren finns här gott om sånger som kommer att framföras av lika många singer/songwriters som symfoniorkestrar medan de växer till eviga standards. Och historien kommer att visa att fler blyga stackare än undertecknad dessutom hittar den perfekta sången för sitt frieri i It’s Only Time. ”And in your hands, I will be free. Marry me, marry me, why would I stop loving you a hundred years from now?”.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
