Är Organism 12 Sveriges battlekung? Utan tvekan, fler än en utmanare har lämnat scenen gråtande efter att ha prövat sitt flow mot honom.
Är Organism 12 Rapparnas rappare? Tja, med producerande Masses hjälp utnämner en samplad Dogge Doggelito honom till det.
Är Organism 12 ”Sveriges enda lyricist”, som pressreleasen hävdar? Det beror på vad vi lägger i en sådan titel. Bakom kulisserna är definitivt en skiva där koncentrationen är riktad mot orden. Beats, låtar och ljud är tight, som alltid när Masse producerar, men musiken spelar andrafiolen, trots någon medryckande refräng eller lustig sampling. Gästerna är få, till exempel skymtar hemmabasen Mobbade Barn Med Automatvapen bara på något enstaka spår. Inget tillåts överskugga orden, som framför allt behandlar ett tema; Organism 12 själv.
Organism 12 är en extremt säker rappare som när som helst skulle få jobb som gatuförsäljare av knivset eller mirakeltrasor. Men efter att först ha förundrats av försäljarens svada brukar åskådarmassan tunnas ut – man tröttnar rätt snabbt. Organism 12 säljer sig själv med självsäkra utmaningar och dissningar av kollegor, och efter en kvart har vi fattat poängen.
När Organism 12 någon gång lämnar egot för att behandla samhälleliga orättvisor är isen tunnare. Alltför ofta låter han som en gammal proggare, med formuleringar med det korrekta sexistiska idiomet för scenen men också med vändningar avsedda att göra kulturbidragsansvariga byråkrater lyckliga. Försöken till samhällsanalyser är rätt pinsamma med det tidiga 70-talets diskbänksrealism i Karlakarl – ett rent parodiskt Norenskt höghusdrama – i spetsen.
Även om Organism 12 ”piskar Svenska Akademien i ordvård och bruk” (sic!) har det ända sedan Ciceros dagar funnits ett Aber inom retoriken; att du är den skickligaste talaren betyder inte att du har det viktigaste att säga.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
