De allra bästa coverskivorna gör oss villrådiga. När det känns som att tiden räcker till, när man så gärna vill fortsätta lyssna på tolkningarna men samtidigt inte kan vänta en enda sekund på att återhöra originalen – då vet man att uttolkaren lyckats. Så är det när Ebba Forsberg efter sina tidigare Dylan- och Cohen-skivor nu tar sig an Den Store Tom Waits.
På samma sätt som de svenskspråkiga uttolkningarna signerade Michael Wiehe övertygar i sin direkta och robusta poetiska tilltal, skakar hon också av stora delar av originalens manér och burleska frejdighet till förmån för försiktigare och intimare arrangemang. Även i senare låtar ur Tom Waits katalog, som Regnhund (Raindogs) och Tonfiskskelett(Swordfishtrombone) – den senare visserligen med ett gitarrspel som tangerar Keith Richards mest berusade stunder – väljer hon bort megafoner och konstigheter och söker istället den yngre Waits mer rättframma tilltal.
Närmast Tom Waits senare mustighet kommer Tid, med en mässingsorkester som låter som deprimerade Frälsningssoldater i någon gammal film av Alexandersson/DeGeer. Men tillsammans med bland andra jazzballaden Om jag lämnar dig och Lång väg hem är den samtidigt ett av många starka exempel på Ebba Forsbergs förmåga att likt Lill Lindfors för ett halvt sekel sedan med den ärligaste uppsyn och klaraste stämma sätta fokus på melodistyrkan i de sånger hon sjunger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
