Det spontana intrycket är att The Magic Numbers kastat ut barnet med badvattnet. Att förnyelse är nödvändigt i en utveckling som efter 15 år har gått i stå både musikaliskt och kommersiellt är begripligt, men här märks väldigt lite av de mjuka melodier och nära vokalharmonier som varit syskonparens kännetecken. I enstaka refränger går det att spåra, som i fina Abba-påminnande Runaways, men den särpräglade stämsångsekvilibrisimen har ingen central plats i den här samlingen låtar.
Istället har The Magic Numbers sökt det smutsiga och skorrande. Arrangemangens skitiga gitarrer och tunga trummor leder ofta associationerna till Neil Youngs samspel med Crazy Horse, allra mest när Romeo Stodart också anammar förebildens falsett i tunga och melodiska Sweet Divide. The Keepers bop’n’grind-boogie är en medveten blinkning till T.Rex, och det som varit bandets andra kännetecken – de starka och genomarbetade sångerna – är intakta.
Det ger oss ett utmärkt och välgjort album av sjuttiotalsrock. Men det som gjorde The Magic Numbers unika finns inte här.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
