Att vara ett ungt, kaxigt och mycket argt band är absolut snabbaste sättet att få uppmärksamhet och uppskattning, och i nio fall av tio också säkraste sättet att snabbt avpolleteras. För från det läget kan man bara antingen dö, splittras, fortsätta vara juvenilt upprorisk oberoende av hur pinsamt det blir för barnbarnen, eller – hemska tanke – mogna.
Trots risken för spott och spe har Arctic Monkeys efter en del velande valt den sistnämnda vägen. Riffandet som redan tidigare övergav arg-indie till förmån för metal hamnar nu oftare i en fin poptradition istället, medan kvarvarande rester av hårdare ansats har tydliga kopplingar till kamrat Josh Homme och blir klumpigt enbart i Brick by Brick. När Alex Turner låter påfallande nära Richard Hawley och framför allt Lloyd Cole i både tonfall och sentimental smartness, särskilt i återanvända Piledriver Waltz, återstår inte mycket av Arctic Monkeys ursprungliga fräsande nihilism. Men deras mognad sker numera med stil, och förhoppningsvis hittar en och annan som givit upp om dem tillbaka till vad som mycket väl kan vara Arctic Monkeys bästa album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
