Två sångare är en för mycket. Cody Blanchard är visserligen helt okej för raspigare shout-r’n’b och pre-rock’n’roll, som är några av de retrogenrer Shannon and the Clams excellerar i. Men framför allt tar han utrymme från Shannon Shaw, och det är dumt. I henne har Shannon and the Clams en extraordinär frontperson, med en rökigt varm röst som är lika stark som känslig. I den mäktiga Etta James-influerade titelspårsballaden plockar hon upp Amy Winehouses mantel, och även ekande Brill Building-draman som How Long?, doowop och ursprunglig soul hanterar hon med elegans, energi och en precis lagom stor nypa humor.
Bara Knock ’Em Down’s frenetiska punkurladdning, när Oaklandtrion vill påminna sig själva och oss om var de kommer ifrån, låter nyare än 50 år. Och även om sådan retro är förgänglig och kanske ytlig är den likväl väldigt kul för stunden.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
