Norah Jones har hela tiden skaffat sig kanaler att hantera att hennes böjelser för punk och gammal country inte läckt över i mainstream-solokarriären. Men tillsammans med Danger Mouse, som hon lärde känna i samband med ett av de sidostegen, spårar hon delvis i nya riktningar även med sin huvudsyssla. Little Broken Hearts är alltså en spretigare skiva än hennes tidigare, på gott och ont. För problemet med Danger Mouse, som med så många med coola rykten att bevaka, är att han även här upprätthåller en distans som står i skarp kontrast med Norah Jones förmåga att skapa intimitet. Särskilt Happy Pills är en musikalisk bagatell och en topplistekompromiss, och även om Norah Jones fortfarande kryper nära i bittra She’s 22 och popjazziga Out on the Road, som hade kunnat vara Nina Persson i A Camp, så blir moderniteten på flera andra håll till ett avståndsskapande skyddslager.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
