Med hela den svenska mediakåren på läktaren, nationalistiskt flaggviftande som om det vore fotbolls-VM, kommer Sahara Hotnights med sin tredje skiva att erövra världen. Eller åtminstone USA. När de softat ner sitt värsta garageös en aning är det omöjligt att tänka sig en annan utgång än världsherravälde, önskar varenda journalist på kvällstidningarnas nöjessidor.
Men betänk att de trodde samma sak om Lolita Pop, om Imperiet, om Roxette och nästan om Gyllene Tider, och betänk att samma journalister dagligen försöker inbilla oss att Big Brother-Caroline och Naken-Janne är viktiga personer.
Visst är Sahara Hotnights prioriterat av sitt amerikanska skivbolag, men de är fortfarande samma garageband som de varit, och ryktet om powerpop är avsevärt överdrivet. Tvärtom är förändringarna sedan Jennie Bomb förvånande små, med tanke på de tre år av idogt spelande som har passerat sedan den släpptes.
Fortfarande slamrar gitarrerna med samma attack, men kanske en aning torrare, vassare och mer distinkt än tidigare, fortfarande är Maria Andersson en mer kaxig än bra sångare, och fortfarande fattas det en del innan Sahara Hotnights vassaste låtar har den omedelbara hitpotential som till exempel tidiga Weezer. Sahara Hotnights fortsätter vara en trevlig upplevelse, men inte kommer det att ruska om världen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
