Mark Lanegan är en modern kung Midas. Vare sig han manglar med QOTSA eller med Greg Dulli, eller sjunger mjuka ballader med Isobel Campbell, uppstår guld. Här har han slagit sig ihop med den brittiske multiinstrumentalisten Duke Garwood, som plockar stilla blues på sin akustiska gitarr för Mark Lanegan att med sin typiska auktoritet och djupa röst sjunga domedagsprofetior över.
De är fullständigt övertygande, och i den överhängande hotfullheten finns också något trösterikt som gör att man bara vill krypa upp i Mark Lanegans famn. De enstaka utflykterna utanför genren är lika överväldigande, i synnerhet när paret gör slö No Wave-funk med friformssaxofon i Cold Molly.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
