Genom alias och engelska texter hoppas kanske Bob Hund kunna återskapa sin debutantentusiasm, men trots att de förstås är alltför rutinerade för att lyckas har projektet uppenbara poänger. På engelska blir visserligen referenserna, framför allt Pere Ubu, ännu tydligare, men Tomas Öberg lyckas frigöra sig från den hur-knäpp-ska-han-vara-den-här-gången-fälla han hamnat i under senare år, samtidigt som Bergman Rock behållit den mix av geniala popdängor och renodlat musikaliskt vansinne som gör Bob Hund så unika.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
