Fråga mig inte hur, men i en lägenhet i Björkhagen sitter John Roger Olsson och skapar den vackraste musik man kan föreställa sig. Hans atmosfäriskt luftiga sånger är så sköra att man knappt vågar nudda dem, samtidigt sorgset David Sylvian-drömska, This Mortail Coil-ekande, Durutti Column-klingande och luftigt nordiska.
De akustiska gitarrerna har kanske inte samma ekvilibristiska finess som Jose Gonzales, men det vägs mer än väl upp av tunga svarta moln av pukor, hotfulla cellosjok och lätta klockor i vinden.
De en aning mera kraftfulla Don’t Drop Off och Get out imponerar, men allra vackrast är det när det är som mest lågmält, som i fatalistiska So Be It och inledande tveksamma This Time I Might. Sådana stämningar kommer att göra att The Grand Opening hyllad världen över, vänta bara.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
