The Posies golvades 1998, men Ken Stringfellow och Jon Auer har haft märkvärdigt svårt att stanna nere. Liveskivor, cdboxar, någon EP och en hel del gig har försäkrat att varken de eller vi glömmer bandet, och med en ny rytmsektion återupplivar de nu The Posies på heltid.
Möjligen är de inspirerade av att numera vara fasta medlemmar också i Big Star, bandet som Alex Chilton med lika jämna mellanrum har skakat liv i, och som snart släpper sin första studioskiva på arton år. Deras tudelade uppmärksamhet är dock inte så lyckad, och Posies comeback är bara delvis vad fansen har hoppats på. Bandets ständiga smartness är intakt, när de likt sina skotska själsfränder i Teenage Fanclub leker glatt med klassiska låttitlar, som i R.E.M.-möter-country-Byrds-ljudande Sweethearts of Rodeo Drive.
En viktig skillnad jämfört med förr är att The Posies har blivit uttalat politiska. Var och varannan låt behandlar George Bush i mindre smickrande ordalag, och till skillnad från andra nyvakna protestsångare är The Posies fyndiga när de till exempel i Could He Treat You Better liknar sin president vid en kvinnomisshandlare med landet som sin kvinna.
En viktigare skillnad är att The Posies har blivit gamla och mjuka. Visst visar de kraftpopmuskler här och där, som i Second Time Around, men framför allt spelar dagens The Posies snygg AOR. Love Comes kommer att få softrockare som Tom Petty att göra jazzdanspiruetter, och den har sällskap av en hel drös stillsam västkustrock. Men fortfarande är The Posies bäst när de klär poprefränger och sångstämmor i de tjocka gitarrlager som var månadens smak på Frosting on the Beater för tolv år sedan, och de stunderna är sällsynta här.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
