Jamen han sjunger fortfarande jättefint, verkligen. Fylligt och känsligt på ett sätt som verkligen bär upp hans sentimentala ballader. Och hans pianospelande är väldigt imponerande, den här sortens harmoniska komplexitet har han inte nått förut. Men Ed Harcourts snabbinspelade sjätte album – sex timmar i Abbey Road-studion med en stråksektion (som märks tydligt) och en flaska bourbon (som inte märks alls) – lämnar ändå en hel del i övrigt att önska. Ed Harcourt visar nämligen tydligt upp det som kommit att kallas ”Elvis Costello-syndromet”, vilket innebär att graden av förvärvad skicklighet motsvaras exakt av förlorad angelägenhetsgrad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
