Det vore förstås bara fånigt att kritisera Sharon Jones & The Dap-Kings för brist på förnyelse. Själva idén är ju att göra den snyggaste 60-talssoulen så autentiskt som det bara är möjligt, och projektets hjärna Bosco Mann är verkligen en mästare på den sortens konstruktioner.
Här är det djupare än någonsin förr, med en framträdande barytonsaxofon som förankrar musiken i gränslandet där den ursprungliga rhythm’n’bluesen utvecklades till vad som kom att kallas soul, med små utvikningar mot bland annat tidig Motown. Sharon Jones själv har inte mattats det minsta av det senaste årets cancerbehandling, och låtarna hade så gott som samtliga utan ansträngning trängt sig in på vilken deep soul-samling som helst.
Hade detta varit inspelningar från där och då hade samlarna gått ner i spagat, och även den som avfärdar det som musealt måste erkänna att inget museum någonsin svängt som the Dap-Kings.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
