”Stoppa ner mobiltelefonerna”, uppmanade Bob Mould oss från scenen i Boston, Mass, i höstas. ”Jag vill testa låtarna från mitt kommande album utan att riskera att hitta dem allihop på YouTube sedan”. Som jag ångrat att jag liksom resten av publiken följde den uppmaningen, och därmed inte kunnat höra hans nya låtar igen, förrän nu. För även med enbart hans mäktiga elgitarr och utan band hade låtarna samma tyngd och samma omedelbara melodiska övertygelseförmåga som när Bob Mould var på topp i sena Hüsker Dü, som på hans första soloalbum, som i tidiga Sugar och som på hans nästa formtopp under de senaste åren.
Fullt utbyggd i händerna på den powertrio som gjorde föregångarna Silver Age och Beauty & Ruin till fullträffar är Patch the Sky till och med mäktigare än dem. Black Confetti hade lätt slagit sig in på hans solodebut Work Book, och i övrigt påminner tempoval – snabbt – och gitarrväggar – solida – mer än något annat han gjort de senaste 30 åren om Candy Apple Grey. För att inte tala om de smarta mollmelodierna och de fantastiska refrängerna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
