Man blir aldrig för gammal för att skriva hänförda wimpsånger om att råka stöta ihop med Mike Joyce, ”the drummer of my choice”, och man blir aldrig för gammal för att uppskatta Hi-Fidelitynördar som detaljerat redogör för sådant.
För även om Pelle Carlberg inte direkt är någon ungdom längre så är hans ögon fortfarande lika vidöppna som i Edson och i hans uppgörelselåt riktad till fröken Rydell, och hans barnsliga förtjusning i att leka med popreferenser och fyndiga formuleringar frodas. I Just Called to Say I Love You är ingen cover, och även om munspelet är en fin blinkning åt Stevie Wonders håll så diskriminerar Pelle Carlberg inte, utan väver lika glatt in låttitlar av Bowie och The Cure i texten.
Med Clever Girls Like Clever Boys Much More Than Clever Boys Like Clever Girls går klurigheten nästan till överdrift, och Pelle Carlberg riskerar att föräras hedersmedlemsskap i Mensa, men det är samtidigt en fin sprallig poplåt med friskt blås och handklapp. Crying All the Way to the Pawnshop har en Jonathan Richman-känsla som få lyckas uppnå.
Men var är hitsen? Middleclass Kid hade kunnat vara en, med sin öppenhjärtiga beskrivning av Pelle Carlbergs barndom (inklusive familjens politiska preferenser) och hans fortfarande relativt begränsade publik. Men folkklingande snabbpop har inte varit grejen sedan Saw Doctors, och det är så länge sedan att ingen nu levande minns det. Till slut ringde skivbolagsdirektör Angergård upp och kritiserade Pelle Carlberg för frånvaron av list-aspirerande låtar. Och se, det var precis vad som behövdes. 4 minuter och 11 sekunder in i det fullständigt ointressanta instrumentala slutspåret ilsknar Pelle Carlberg till, och gömmer skivans riktiga guldklimp, Hit Song, om just det telefonsamtalet. Den är så lik Wreckless Erics A Pop Song att det är skrämmande, med samma tema, samma skivbolagsanklagelse om bristande kommersiell förmåga, och en lika smart popkänsla i botten. Men inte heller den blev någon hit.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
