Ett band som när andan faller på uppträder utklädda i läkar- och sköterskekläder framstår inte alltid som psykiskt stabila. Ännu värre verkar det förstås om bandet från början var ett enmansband och därtill ett konstskoleprojekt, och sedan svällde med fyra syskon och en hel drös med vänner, den ena knäppare än den andra (Sufjan Stevens, Why?).
Kan de ovanpå det inte riktigt hålla reda på sitt namn, utan kallar sig ömsom Danielson, Danielson Famile, Tri-Danielson, Br. Danielson eller, eh, Ship – eftersom ingen medverkande faktiskt heter Danielson – anar man verkligen oråd. Men inte förrän Daniel Smith sätter igång att sjunga sina ordrika nonsenstexter med titlar som Kids Pushing Kids och He Who Flattened Your Flame Is Getting Torched över hetsig musik fylld av taktbyten, skolkörer, klockspel och oboe blir Danielson inlåsta i den madrasserade cellen mittemellan Phil Spectors och Syd Barretts.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
