Vad är det för fel med en och annan crowdpleaser då och då? Med machismo, övertygelse, rättspatos och självgodhet som inte står Jan Guillou efter (fan vet om de inte till på köpet skulle visa sig ha identiska sångröster) tar Bruce Springsteen tre steg tillbaka och reclaimar sitt 70- och 80-tal, komplett med bredbenta riff, klingande pianon och övertydliga saxofonstick.
Man kan undra vad han får ut av att korsa sina spår på det sättet, men det är ägor han är rättmätig godsherre till, vad Anders Wendin än har att anföra, och det är en mästare i arbete.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
