Det bästa beröm en ny retrosoulskiva från en gammal veteran kan få är att den ”nästan är i nivå med inspelningarna från storhetstiden”, ty sådan är nostalgigenren. I Bettye LaVettes fall har vi inte kunnat säga så. Hennes ålderdoms utgåvor har snarare varit stela och museala, eftersom hennes hyllade producent Joe Henry är en rejäl hantverkare snarare än en innovatör, och eftersom hon själv varit så tagen av stundens allvar – möjligheten till såväl konstnärlig som kommersiell revansch, till slut. Gummigheten har inte minskat på den kollektion gamla Rolling Stones, Dylan– och Lennon-McCartney-covers, men den här gången funkar det ändå bättre. Både artist och producent verkar ha accepterat att det de gör inte är något mer än stabil brukssoul som gjord för lokal barunderhållning, och med Bettye LaVettes röst ärgad och kraftfull blir det nästan i nivå med inspelningarna från storhetstiden, äntligen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
