På sin debut förra året lämnade Mike Hadreas ut sig och sina tonårstrauman fullständigt. Fortfarande låter han som var som en ännu trasigare Antony Hegarty, vars krafter inte räcker till att mer än visksjunga vackra tragedier över pianons och stråkars sköna melodier.
När han samlar sig till en slutlig vädjan att få någon form av närhet i Take Me Home blir det lite kraftfullare, men annars är Perfume Genius musik så skör att nästan inte vågar lyssna på den i rädsla att den ska falla i småbitar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
