När själva sinnebilden för pophantverk utan passion ska hyllas samlas herrarna som har samma karaktärsdrag. Paraden av artiga vi-trodde-de-pensionerat-sig-för-länge-sedan-veteraner i olika åldrar tar aldrig slut, alla lika skickliga som tråkiga och nästan allihop män. Barry Gibb, Jamie Cullum, Sammy Hagar, Def Leppard – de enda som fattas är Per Gessle och Billy Joel. Nä, vänta, Billy Joel är med. Två gånger om.
Den distingerade herrklubbens vänliga covers av sedan årtionden uttjatade Beatles-bagateller och hits från solokarriären har som mål att aldrig överskugga originalen, och det innebär i väldigt många fall rejäl utslätning. Till och med legender som Dr John, Smokey Robinson och självaste Dylan verkar ha accepterat att tona ned sina personligheter intill utplåning, och även enstaka främmande fåglar som Perry Farrell, The Cure och Alice Cooper kammar sig och rättar in sig i duktighetsledet.
Enbart Kiss sticker ut, och det genom de enkla greppen att 1) spela småtrasig pop (för alltid deras rätta element) och 2) genom att låta som Kiss, om än i någon bortkastad sexminutersouttake från tidigt 70-tal. Och så givetvis Peter Bjorn and John, men eftersom de varken är passé eller utan personlighet har de å andra sidan reducerats till att vara bonusspår enbart på vinyl och iTunes.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
