På den lyckade coverskivan hittar en artist personliga perspektiv på materialet. Det gör Peter Gabriel här. Verkligen. Tyvärr blir hans perspektiv dock ofrivilligt komiska, eftersom han konsekvent missförstår låtarna. Det mesta blir begravningshymner i hans tolkningar, vare sig vi talar om Bon Iver eller Arcade Fire, och variationen består i att en del av dem är pråligt klassiskt orkestrerade och en del pianobarsklinkade.
Ett par av dem framförs med den där förorättade PK-darren som funkade i gamla anti-apartheidkampsånger, men någon borde nämnt att David Bowies Heroes trots omnämnande av Berlinmuren blott och bart är en surrealistisk romantiknovell. Lägg falsksång i Neil Youngs Philadelphia till klavertrampen och resultatet är musikens Titanic – storslaget, felkonstruerat och illa framfört.
