Den som har burit förhoppningar om att Mike Scott ska resa sig ur misären och någon gång återfinna sin musa gör nog bäst i att lägga ner den sortens önsketänkande snarast. Det vet till och med han själv, men det är inget han stillatigande accepterar.
Istället kämpar han på alla sätt att bli angelägen. Han prövar Bowiekostymen med en entonig Heroes-gitarr i Nobody’s Baby Anymore, men förmår knappt hålla sig vaken igenom de sega verserna. Han återvänder till källan i den Patti Smith-aggressiva rock han brukade älska så, men det faller lika platt som de trötta distriffen i låtar med talande titlar som Crash of Angel Wings och Love Will Shoot You Down.
Framför allt försöker han hitta tillbaka till den irländska folksoul som sprudlade på Fisherman’s Blues, men varken Strange Arrangement eller You in the Sky har ett uns av den skivans glöd och engagemang.
Det finns stunder när han glömmer desperationen (skam vore det annars för en musiker med Mike Scotts hantverksskicklighet). Steve Wickhams fiol ger nästan Everybody Takes a Tumble en Too-Rye-Aye-glans och namecheckar Van Morrison (och förvisso även Sinead O’Connor), och när den feta orgeln i She Tried to Hold Me sätter igång är betyget nästan på väg att höjas ett snäpp. Men i båda fallen blir det så småningom uppenbart var Mike Scotts största problem ligger, när han i sin entusiasm över att äntligen hittat ett sväng i båda fallen drar ut på det i över sex minuter. Det håller de förstås inte för.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
