Syd Matters blandar hobbymusikerns hemmaestetik, där de delar som brukar känneteckna laptopelectronica är nödvändiga komponenter, med en fascination för de allra vackraste akustiska folkvisorna. Men det innebär inte att A Whisper and a Sigh faller isär i sådana beståndsdelar, det innebär bara att den som lyssnar slarvigt kan förledas att den här unga parisaren är ytterligare en i raden av folktronica-artister som översvämmar Europa just nu.
Förhoppningsvis slipper Syd Matters sådana missförstånd. Med en röst som påminner om Becks lågmälda perioder sjunger han sånger värda att lyssna noga till, musik där det bakom varje uppenbart vacker melodi döljer sig småputtrande bihandlingar i laptoparrangemangens utkanter. I grunden finns fantastiskt vackra och ofta lätt sorgsna vispopmelodier framförda på akustisk gitarr, inte helt olikt José González.
Men eftersom han håller Gorky’s Zygotic Mynci lika högt som Nick Drake dyker det upp mängder av smått psykedeliska detaljer i form av baklängesrytmer med små gulliga synthslingor över. Och eftersom han dessutom älskar Robert Wyatt lika mycket så filar han lika mycket på atmosfärer. När han dessutom får en glimt i ögat mitt i sorgsenheten, som i stillsamma Tired Young Man, eller när han snuddar vid det infantila i Bones, om en pojke som sjunker under jorden och möter mystiska små varelser, är resultatet lätt överväldigande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
