(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2004)
Det är svårt att fatta varför skivbolaget slår så hårt på sin största trumma för en alldaglig sångare som Charlie Mars. För att sälja multum av bredbent rock lagom avslipad för amerikansk bilradio brukar det krävas minst en av följande ingredienser:
a) Att de bygger på popmelodier så infantila att både Tomas Ledin och Bryan Adams fattar dem.
b) Att sångaren är så snygg att det inte spelar någon roll vad eller hur han sjunger.
c) Att texterna handlar om bilåkning.
Charlie Mars har varken dagisrefränger, kindben eller gaspedalstexter. Han har bara trötta musikskolegrooviga rocktrummor, såna som borde fått dö tillsammans med Spin Doctors Two Princes, och en generande poetisk ambition som4 tar sig uttryck i Robert Brobergska ordvrängningar och simpla liknelser hämtade från Vilda Västern och Bibeln. Helst från båda, samtidigt, och ordvitsiga. Det var tillräckligt för att få skivbolaget att hyra ”rätt” producent, manager och A&R, och det i sin tur var tillräckligt för att få det svenska dotterbolaget att satsa stenhårt. De borde veta bättre. Behandla oss med lite respekt, okej?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
