Engelsk press talar vitt och brett om Little Barrie som ”funk”, och bandet dras med i uppståndelsen och svänger sig med prestigefyllda begrepp som ”Bootsy Collins” och ”James Brown”. I idéfattiga tider räcker sånt, tillsammans med inhopp i Morrisseys band och Edwyn Collins produktion, för att bandet ska utses till månadens smak i världens trendängsligaste land. Men så här lite från sidan är det lätt att se att just den kejsaren är naken.
Londontrions småflummiga jams med släpiga trummor och en schysst svängig gitarr har inget alls att göra med funk, och vill nog egentligen inte heller vara det. Istället strävar Little Barrie efter att vara en powertrio i Creams eller Beck Bogert Appices anda. De formligen vältrar sig i kritvit bluesrock och sydstatsboogie. Med lika stor noggrannhet för tidstypiska detaljer som Nic Armstrong förra månaden, sjunger de om hur det känns när det långa håret hänger ner i ögonen, och i sina bästa stunder låter det nästan som tidiga Black Crowes eller ett Jamiroquai för folk med skinnpaj. I sina sämsta stunder når det inte över Lenny Kravitz-nivå.
Little Barrie är helt okej. Men de är definitivt inte sensationella.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
