Lite till mans känner vi nog folk som tillber Bryan Ferry med samma djupa vårdnad och respekt som vi själva gör med David Bowie. För dem är nytt album från den snart 80-årige eleganten nästan overkligt, det kunde ingen räkna med när vi såg den ganska trötta sångaren på sin pall under Roxy Musics ärevarv på Londons O2 Arena härom året. Men samtidigt är det klokt att försöka dämpa förväntningarna, för det smakprov på hans nya riktning och samarbetspartner som erbjöds redan i den stora retrpspektiva Ferry-boxen förra året gav ärligt talat inte så mycket mersmak.
Bryan Ferry har grävt runt bland sina refuserade demo-kassetter, några av dem flera årtionden gamla, för att hitta lågmälda instrumentaler utan för starka melodiska profiler, och med mindre elektroniska pålägg utgör de hela den musikaliska bottenplattan av som bäst sakrala stämningar. Över det läser konstnären Amelia Barratts noveller, talade ögonblicksbilder och detaljerade person- och miljöskildringar, den sortens talad artrock som Dry Cleaning gör på ett mycket mer spännande sätt.
Demolition hade gått att vidareutveckla till en stilla Avalon-ballad, och i Orchestra hörs faktiskt Bryan Ferrys röst i en rudimentär stödsångsinspelning. Det leder till fantasier om att få en instrumental variant av skivan, utan Amelia Barratts talade partier, som en inblick i Ferrys demoarbete. Särskilt avslutande Loose Talk låter som vintage Roxy Music under konstruktion, och sådana inblickar bakom scenen hade vi gärna velat ha fler av.
