Ett tystare musikverk än Open field får man söka sig ända tillbaka till John Cage för att finna. Gitarrsträngar knäpps försiktigt långt borta, någon kommer åt en trumma med vispen, som av misstag, vindspelet klingar stilla och i lägenheten under spelar någon violin med stor omsorg om grannarna.
Olikheterna med The Concretes, som hon med buller och bång hoppade av förra sommaren, kunde inte vara större. De populärkulturella referenserna vi vant oss vid finns kvar i rader som ”The sunshine lady came through the door, just like Dion sings in a song”, men som allt annat på skivan väldigt långt ifrån den in-your-face-attityd som präglat The Concretes.
De återhållet desperata undergångsstämningarna och det fantastiskt vackra gitarrspelet i Only yesterday är på Leonard Cohen-nivå, och ofta skapar hon stämningar mer än låtar. Här handlar det mer om att klä av än att klä på. Bara Lost and found bryter av med omedelbar popkänsla och ett mer komplett arrangemang, inklusive piano och stråkar.
Det är ingen tvekan om att Victoria Bergsman slutat kompromissa.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
