Det är inte den säregna poetiska naturromantiken i sig som gör den unge isländske Ásgeir Trausti Einarssons musik så utsökt. Inte heller är det enbart hans utsökta akustiska gitarrplockande, som inte skäms för sig vid en jämförelse ens med José Gonzalez, eller enbart hans distinkta men samtidigt luftigt drömska melodier. Hans vackert skira röst, någonstans mellan Art Garfunkel och Antony Hegarty, är inte heller ensamt avgörande, eller ens den smarta uppdateringen av det vi för tio år sedan kallade folktronica, med snygga beats och delikata elektroniska detaljer. Men en skiva där alla de faktorerna är allerstädes närvarande kan inte vara mindre än sensationell.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
