Virgin/EMI
Hur sjukt är det här? Jag var tonåring långt innan du ens var påtänkt, grabben, och redan då var det tidiga 70-talets grymmaste hjältar inget annat än älskade och fruktade myter. Men förra året satt jag där och lyssnade på en nyinspelad skiva med New York Dolls, och nu upprepas den sinnessprängande känslan inför ett återförenat The Stooges. Sjukt. Galet.
Särskilt eftersom The Stooges återkomst, precis som Dolls, inte alls stinker rätt igenom. Sorterar vi utan vidare eftertanke in Weirdness i Iggy Pops katalog är det kanske till och med hans mest angeläget skramliga album sedan Soldier, och det är en lisa att slippa de senaste årens skitnödiga budgetkompband. Betraktar vi Weirdness som en frustande distpunkskiva utanför sin historiska och personrelaterade kontext är den kanske till och med årets kaxigaste och larmigaste skiva.
Men det är svårt att bortse från det faktum att The Stooges tidigare perfekta katalog nu består av fyra studioalbum. Och även om Ron Asheton glänser som i smalare dagar och Greedy Awful People snuddar vid debutens nakna vansinneskänsla, så har The Stooges fjärde album inte ett uns av trilogins omvälvande aggressiva desperation. ”My idea of fun is killing everyone”, fnissar Iggy belåtet, och fångar skillnaden mellan dagens effektsökande åldrade herrklubb och det forna desperata gäng där Iggy verkligen var ”a world’s forgotten boy, the one who searches and destroys”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
