Lloyd Cole har accepterat sitt öde. Han blir äldre och äldre, och såväl anslag som potens har veknat med åren. ”No longer angry, no longer young, no longer driven to distraction, not even by Scarlett Johansson”, suckar han med klara blinkningar till sina gamla lyrikhyllningar till skönheter som Greta Garbo och Eve Marie Saint.
Den som sovit sedan debutenRattlesnakes har inga problem att känna igen en dryga 20 år äldre Lloyd Cole, som utan någon som helst ambition att vara nyskapande eller storsäljande filar vidare på samma intellektuella sentimentala sånger som alltid. Den lakoniska estetiken och de ordrika smarta texterna är intakta, liksom den storögda Lou Reed-fascinationen som här tar sig uttryck i en ”rock’n’roll song on a New York station” och solskenspromenader tillsammans med junkies och miljonärer i samma stad.
Hans obesvarade kärlek till country är explicit i metabagatellen Everysong och mer subtil titelspårets litteraturval No Depression. I Lloyd Coles texter sitter flickor aldrig bara i ”en bil”, de sitter i ”en tysk bil”, eftersom han alltid haft ett lika gott öga till detaljer som till charmerande sånger. Där väntar de som förr på att få sina hjärtan krossade, och den grånande gentlemannen Lloyd Cole står gärna till tjänst med hela sin charmerande repertoar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
