Termen ”underbarn” är sedan decennier passé för Beck, men ”geni” kommer han fortfarande inte förbi. För även om det dröjer allt längre mellan releaserna – hela sex år den här gången, på grund av en ryggradsskada som äventyrade hans musicerande överhuvudtaget – så är de skivor han gör fortfarande under av inspiration och perfektion. Den här gången närmar han sig samma singersongwriteruttryck som på Sea Changes för tolv år sedan, med böljande drömska västkustmelodier, med de vackraste vokalharmonier (i Turn Away hack i häl med självaste Simon & Garfunkel), med häpnadsväckande sköna stråkarrangemang av hans pappa David Campbell och i självförklarande Country Down med den mest sentimentala pedal steel vi hört sedan 1973.
Albumtitelns dubbeltydighet säger mycket om skivans stämningar, där vemod och sorg är de dominerande känslorna i nakna och innerligt personliga sånger som Don’t Let it Go. Samtidigt lever också det lite cyniska och nasala tilltal som Beck lutat sig tillbaka på ända sedan MTV fick honom att vilja röka crack, på den tiden när MTV var en samtida och lättbegriplig referens, kvar i släpiga Say Goodbye. Så vi säger det igen: geni.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
