För den som sett Olle Ljungström glömma textrader vid något udda gästinhopp på senare år eller som sprungit på honom på krogen är det ett mirakel bara att han ger ut ett nytt album. Ännu större mirakel är det att hans skiva är riktigt bra, på sina håll till och med sensationell.
”Dekadant, sparsmakat, nervigt, skramligt”, sådan var Olles och producerande Torsten Larssons ambition och sådant är resultatet, och en mer träffande ljuddräkt kunde inte Olle Ljungström få till vardagsbetraktelser som i samma andetag rymmer Afghanistan och crack. Han fyller sina sånger med så mycket rättfram och snyggt formulerad smärta att de fungerar som en sämre utfört akupunktur, ofta lindrande och ibland mycket smärtsamt men alltid rätt in under huden, och lyckas samtidigt få dem fint trallvänliga och i något fall så smart poptaggiga att de hade suttit perfekt på Venuspassagen.
Olle Ljungström är en av få svenska artister som förmår förvandla sin misär till skön konst. Den enda jag kan komma på med samma förmåga var Cornelis, och även om det inte finns några likheter är det nog på den statusnivån jämförelserna bör ligga.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
