Sommarens mest otippade återförening står David McAlmont och Bernard Butler för. Eller kanske inte. Visserligen sprack deras duo redan efter två singlar för åtta år sedan, och visserligen var deras mediala ordväxlingar hårdare än mellan kombattanterna inför en titelfight i tungvikt.
Men med tanke på hur herrarnas karriärer har utvecklats sedan splittringen är det kanske inte så konstigt att de har pussats och blivit vänner igen. Efter Suede har Bernard Butler irrat som en berusad geting mellan gästspel hos alla från Neneh Cherry till Sparks, och hans soloskivor måste ha varit en starkt bidragande orsak till skivbolaget Creations nedläggning. David McAlmont verkade inte hitta någonstans alls att göra av sin Curtis Mayfield-falsett, så han försvann från jordens yta.
Deras bakomliggande skäl är dock inte det viktigaste, den stora frågan är förstås; finns här något som matchar deras oförglömliga debutsingel Yes? Nej. Här finns gott om uptemposoul med 70-talsstuk, och hälften är både underhållande, medryckande och värt att höra många gånger. Falling kommer närmast, med ogenomtränglig ljudvägg av stråkar, körer, slagverk och eko. Den har en melodi som Phil Spector själv skulle ha släppt som singel, och säkert gärna med en sångare av David McAlmonts kaliber. Men den är inte Yes. Inte heller den renodlade soulpastischen Can We Make It? eller Different Strokes med lojt släpig rytm och munspel når sådana nivåer.
Men som kommande singlar ger de ändå McAlmont & Butler lite andrum i sina dalande karriärer. Liksom Make It Right – den coolaste Curtis Mayfield-ripoffen sedan Tony! Toni! Toné!s Thinking of You – där Bernard Butler med sin gitarr visar att det inte bara är David McAlmont som kan härma den store. Om hela Bring It Back hållit en sådan nivå hade det här kunnat vara en av årets viktigaste skivor. Men fem ointressanta utfyllnadsspår på sparlåga drar ner betyget.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
