Att ett Happy Mondays-album är spretigt är förstås inte överraskande, eller att det stundtals går på tomgång. Att tre originalmedlemmar, däribland Shaun Ryder och Bez, får ihop ett nytt Happy Mondays-album så här 15 år senare överraskar däremot, även om vi borde anat oråd efter turnéerna på veteranscenen, eller ”the Showaddywaddy shows” som Shaun kallar dem.
”Vi kunde lika gärna ha kallat det här Black Grape”, konstaterar han, men bandens respektive försäljningssiffror gjorde Happy Mondays till det naturliga valet. Den sortens överlagda marknadsbeslut kan framstå som osmakliga, men faktum är att det är ganska skönt med en återförening som inte förklaras med att dumheter som att ”vår kemi är fortfarande speciell”.
Därför är några spår med uppenbara kvaliteter ännu mer överraskande. Jellybean är fullt i klass med bandets mest suggestiva stunder, med underhållande nonsens-fantasier om att vara en naken kvinna (”It’s good to feel the ass against my grass – wrong way around”), och larvramsan Cuntry Disco, med slidegitarr (!) mitt i baggy-grooven, är riktigt kul novelty.
Tyvärr är det långt mellan höjdpunkterna. De trötta rockgitarrerna tar för mycket utrymme, samplingarna är förutsägbara och alldeles för ofta segar rytmerna ihop som en drogad Madchester-efterfest. Men kan man verkligen begära att Shaun Ryder, numera enligt egen utsago helt ren, ska kunna koncentrera sig mer än stundtals? Och spelar det egentligen någon roll – finns det någon lyssnare ur den säckiga E-generationen som kan koncentrera sig ett helt album igenom?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
