När Sufjan Stevens använder sitt sjunde album till att hantera sin svåra barndom blir det förstås en mörk och dyster upplevelse utan utrymme för The Age of Adz elektroniska experiment. Skivtitelns Lowell är den styvfar som kommit att bli konstanten i Sufjan Stevens liv. Carrie är hans just avlidna mamma, som med sina missbruk och sina psykiska problem tidigt övergav sina barn.
”I forgive you mother, and I hear you, and I long to be near you” sjunger Sufjan Stevens i inledande Death with Dignity, men av texternas smärta från övergrepp och svek – lyssna på de desperata viskningarna efter kärlek i The Only Thing, den som orkar – undrar man hur förlåtelse kan vara möjlig. Samtidigt är sånger som Fourth of July (med det lakoniska omkvädet ”We’re all gonna die”) och särskilt Should Have Known Better med banjo, stilla piano, sköra gitarrer och lager av änglaröster så oändligt vackra mitt i all sorg och vilsenhet att ingen vrede eller kan bo kvar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
