Det finns tillverkare inom skojarbranchen Hi-Fi som också ger ut skivor. Dessa plattor är framtagna för att de kunder som sålt en ärvd sommarstuga och lagt pengarna på en ljudanläggning (anekdot från verkligheten) ska ha något extraordinärt välljudande att skicka genom sina guldpläterade kablar för 10.000 kronor metern – och har ofta större fokus på ljudbild, frekvensgång och upplösning än på musiken som framförs.
The Family & Dylan LeBlanc som förutom Dylan består av hans pappa James LeBlanc, hustrun Angela Hacker och styvsonen Bay Simpsons, har gjort en närmast perverst audiofil skiva. Delusions of Grandeur är inspelad i klassiska FAME-studios i Muscle Shoals och låter äckligt bra var man än spelar den. Min Toyota sjunger som en fullutrustad Rolls Royce genom sina mediokra högtalare, alla ljud är så djävulskt ”på plats” – från lägsta sub-bas till högsta register knappt hörbart för det mänskliga örat.
Inspirationen stavas Fleetwood Mac så det skriker om det och ljudmässigt har The Family alltså lyckats fullt ut. Men musiken, den är ack så trist. Snygg och kompetent i sina flagranta stölder från Fleetwood i allmänhet och Lindsey Buckingham i synnerhet, men steril och alldeles för slick. Flera låtar handlar om missbruk och mörker och både Eagles och Fleetwood Mac lyckades ju kombinera glassig, dyr produktion och perfekta stämmor med livets tyngre ämnen, men The Family berör tyvärr inte alls.
Familjen får en guldstjärna för inramningen – audiofili kan absolut vara kul! – men bakläxa på konsten.
