Att påstå att Trophy Wife är McKenzie Iazzettas farkost är ingen överdrift. Mer än att sjunga är det hennes gitarr som driver den Brooklynbaserade kvartettens sound, och det är hennes låtar och hennes självutlämnande fragment och reflektioner som utgör texterna. Ofta är det små lösryckta anteckningsboksnoteringar utan åthävor, men med ett löst tema av vad Iazzetta beskriver som försök att vända hjälplöshet till egna initiativ.
Ibland blir sådana försök patetiska, som i inledande Pervert Workaholic med ögonblicksbilder från hans lägenhet av ”Playboy Magazine / 7 inch single: Cloudbursting”, och i So Hard ber hon ”can’t you get pathetic for me, I wanna watch you crawling towards me”.
Men hennes rösts karaktär och auktoritet är oböjlig, och över mer lågmälda recitationer – åtminstone relativt sett – som Alone och Nesbit vilar Patti Smiths ande. När Trophy Wifes alternativa gitarrrock så drar åt renodlad grunge, som i Sure Thing och ännu mer i Kind of Girl I Am, är de som allra bäst. Det är en genre som vi kanske inte riktigt förstått hur mycket vi saknat.
