Attityd, arrogant sångstil, stenhårda Zep-riff, mäktiga gäster som Josh Homme, LA-bränna och stora indieanthems med påfallande hårdrockdrag. Arctic Monkeys har haft allt det förut, och de har det i överflöd här. Problemet är bara att deras upprepningar av allt det där inte kommer i närheten av nivån på föregångaren Suck It and See från 2011. Och varken deras återuppväckta funkmetal (!) eller deras plötsliga och uttalade Mick Jagger-fascination gör dem några tjänster, tvärtom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
