För sitt andra album har duettduon Marble Raft konstruerat ett tema där låtarna representerar olika urbana miljöer i en fiktiv stad som utforskas av två tonåringar. En ”stadsvandring i indiepop-form” med staden som en ”märklig varelse av stål och betong, eller kanske en gud.” Det är en synnerligen pretentiös ramhistoria, men för Marble Raft ger den förutsättningar för variation mellan albumets tio låtarnas karaktär, inom ramen för det enhetliga soundet. Concrete Cathedral har en majestätisk rymd och mullrande pukor, ganska nära tidiga The Hurts, Neon Signs of Life är popigare medan till exempel tillbakalutat klingande Rites of Passage är luftigare i sin drömska fluffighet.
Cocteau Twins-influenserna är tydliga i Wake Up Call, och både New Order och närmare Club 8 går att spåra i duons spröda sound där den syntetiska dominansen från analoga synthar, stråkmaskiner och 80-talsprogrammerade rytmer kompletteras med akustiska beståndsdelar som autoharpa och tolvsträngad gitarr. Men det som får Marble Raft att sticka ut är hur väl Olle Söderströms och Gabrielle Werme Bakers röster passar varandra, särskilt i fina varannanrad-duetter som To Have and to Hold and to Break och Floral Haze.
