Våren har oss i sitt obarmhärtiga grepp. Kvällarna blir längre och ljusare, och dammet syns tydligare i lägenhetens hörn. Uteserveringar, picknick i parken, brännboll? Inte jag, inte med Tindersticks.
Här är vemodet intakt. Här är färgerna alltid mörka. Här är det alltid moll. Här är den ljusa kvällen bara en lång väntan på månens mildrande och tröstande sken. Det klassiska och det jazziga från Tindersticks förra, soundtracket Trouble Every Day, har åter fått sätta sig i baksätet. Här rör det sig åter om den lågmälda melankoliska rock som Tindersticks gjort till sitt varumärke.
Stråkarrangemangen har aldrig varit mer sentimentala, en förvirrad falsett stämmer upp i titelspåret, och den som tyckte att årets upplaga av Nick Lowe var för uppsluppen och utåtagerande behöver inte sörja längre. Med återhållsamhet och självdisciplin lotsar Stuart Staples Tindersticks genom en samling melankoliska sånger, den här gången med fler uppenbara blinkningar till Velvet Underground än till Scott Walker. 4:48 Psychosis är inte en variant på Velvet Undergrounds The Gift. Den är Velvet Undergrounds The Gift, där Stuart Staples läser en pjäs av Sarah Kane medan en malande gitarr droonar bakom honom. Till och med den gnisslande entoniga violinen är på plats.
Skönhetsfläckarna är få. Just a Dog med munspel och banjo är en onödig countrytravesti, och den obligatoriska duetten, den här gången med den fransk-kanadensiska sångerskan Lhasa De Sala, når inte riktigt upp till tidigare skivors duetthöjder. Men sånt är försumbart när mörkret äntligen faller. Och den som väntar på att få se Tindersticks live, men fortfarande fasar över hur malplacé de var en ljus och ljum sommarkväll på en utomhusscen på Lollipopfestivalen för några år sedan, kan andas ut. Tindersticks kommer, men de väntar på sin egen månad. De väntar till september.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
