Guy Garvey har sagt att det är mer tillfredsställande att producera I Am Kloot än att spela in ett nytt album med sitt eget band Elbow, och det är inte så konstigt. I Am Kloot är nämligen sedan flera år ett av Manchesters allra bästa band, avsevärt bättre än till exempel just Elbow, även om de aldrig uppmärksammats vederbörligen.
En av orsakerna till den uteblivna framgången är deras sound. Det var en aning för stort för den akustiska våg som svepte över England när trion debuterade för fem album sedan, och är å andra sidan på tok för avskalat med sin loja bas och sina försiktigt jazziga trummor, här kompletterade med försiktiga stråkar, för att passa in i någon typ av poptrend.
En annan orsak är att John Bramwell har ett sätt att framföra sina twistade depressioner med en cynisk svart humor och med en sträv röst som placerar honom intill sådana självförbrännande legender som Peter Perrett. Fortfarande är den lokala puben hans naturliga omgivning i texterna och hans främsta sångterapeut, även om han möjligen låter en aning nyktrare nu än förr.
Här fuskar de med en nyinspelning av Proof, från deras tredje album, och det kan verka uppgivet, eller desperat, eller tragiskt. Men det är fortfarande deras bästa låt, och uppgivenhet, desperation och tragik är tre av de viktigaste beståndsdelarna i I Am Kloots pop, tillsammans med löjligt smidiga popmelodier. Sådant brukar dock inte premieras av massorna, så chansen att I Am Kloot kommer att följa lillebröderna Elbow till de brittiska topplistorna och hedersutnämningarna är fortfarande minimala.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
