Att någon bandmedlem har tjänstledigt spelar ingen roll. Från harklingen som inleder skivan till sista tonen är Dirty Projectors sjätte album precis som vanligt David Longstreths helt egna farkost. Hans kreativa flöde (70 låtar skrivna, 40 inspelade, 12 utvalda) räcker mer än väl för att kasta sig mellan dynamiska Queen-referenser i Offspring Are Blank till en stilla folkpopballad i titelspåret.
Låtarnas kvalitet tar andan ur lyssnaren, och ett stort och inbjudande ljud bidrar till att skivan överträffar allt Dirty Projectors gjort tidigare. Det gör också oklanderliga vokalarrangemang, någon krånglig afropopgitarr och subtila rytmexperiment, oftast med handklapp som botten, som är på en gång vilsamma och halsbrytande. Att göra det komplexa lättillgängligt är en särskild konst, och smartare artpop än så här har inte hörts sedan Talking Heads glansdagar. Vi applåderar (i takt).
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
