Bonny Light Horseman tar sedan några år en del av hans uppmärksamhet, men sedan 25 år är det Fruit Bats som är Eric D. Johnsons huvudsakliga hemvist. Den här gången har han samlat ett komplett band, och även om det finns americanadrag i deras samspel live i studio uppstår också en organiskt folkrockig känsla som från tidigt 1970-tal. Med en lite apart soulkänsla trallar Johnson likt en peppig Van Morrison när han övergivet men ändå en aning muntert vinkat farväl till ännu en kärlek i That Goddamn Sun och begrundar att ”sometimes I’m day drunk in the night, and sometimes night drunk in the night”.
För vemodet och det sorgsna sinnelaget präglar hela The Landfill, från den inledande lätt souliga balladen The Saddest Part of the Song som låter lika ledsen från början till slut. ”Time heals all wounds is a thing they say / but no, I haven’t always found it to be that way” sjunger Eric D. Johnson i gitarrplockande All Wounds, och den stilla pianoballaden Silverfish in the Sink är fylld av samma känsla. Men i Think Aboutcha med snyggt lunk och ekande sologitarr anar man en glimt i Eric D. Johnsons öga, när han mitt i det övergivna eländet brister ut i ett spontant tjoande.
Det fylliga titelspåret har War on Drugs-kvaliteter och är skivans höjdpunkt tillsammans med Fishin’ for A Vision, som med Eric D. Johnsons mjuka sång över ett lite stolpigt spartanskt komp leder tankarna å ena sidan till The Bands lediga approach och å andra sidan till Harry Nilssons berättande sånger. ”When I’m standing at the microphone / It’s like you’re listenin’ to me thinkin’ out loud”, sjunger han med värme, och just så framstår han faktiskt på ett av Fruit Bats hittills bästa album.
