När andra fördjupar sig i introspektion och själsligt sökande kan det bli svårt, mörkt och komplext, men Jon Spencer har Bobby Lees rytmsektion med basisten Kendall Wind och Macky Bowman på trummor, lika stenhårt tighta i kraft och groove som någonsin hans gamla Blues Explosion. Han har dessutom vassa gitrarriff som Jack White knäböjer inför, och han har en världsbild där det finns ett självklart patenterat sätt att hantera såväl familj och vänners frånfälle som ett politiskt auktoritärt klimat: “The answer is always rock’n’roll.”
I Wet & Wild karaktäriserar Jon Spencer sig som ”A patron of the art, a benefactor… A shirtless benefactor!!” och så trampar han gasen i botten i Step on the Gas och Vermin Attack! Orange Slice Blues har en suggestiv rockabillybotten och I’m Heading Off mullrar fint med The Cramps-dist och snygg Bo Diddley-groove.
No More är en lång lista över allt meningslöst man inte behöver bekymra sig om efter döden – kostymskjortor, baseballag, hälsokontroller och födelsedagar, till exempel, och kanske kan man ana en tillrättavisande ton i Mr. Lion, och när han så tar bladet från munnen i kontemplativa Give It Up 4 the Devil jämför han sitt land politiska ledning med ett monster från yttre rymden eller rentav djävulen själv innan han låter det braka lös i sitt mäktigt konfrontativa mullrande groove, eftersom svaret alltid är rock’n’roll.
