AC/DC fick tomt i krutförrådet redan för ett halvsekel sedan. Det vet Angus Young, och det vet Angus Young att publiken vet. Men AC/DC fick å andra sidan ihop tillräckligt med festanthems för en hel livstid enbart på sina sex-sju första album, och därför vill varken de eller vi avsluta festen och gå hem och lägga oss.
Deras första album på åtta år ska därför inte ses som ett försök att skapa nytt material till deras parad av odödliga låtar utan bara som en påminnelse om AC/DCs existens, som om det skulle behövas, och som en ursäkt att dra runt jorden ytterligare något varv för att spela de låtar vi verkligen vill höra. I den funktionen funkar Black Ice utmärkt, men både AC/DC och vi vet att vi inte kommer att ropa efter någon av de här låtarna i Globen i februari.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
