Redan sjuder internet av gräl mellan fans som säger att Editors är den bästa Joy Division-ripoffen sedan Interpol och före detta fans som tycker att Editors sålt ut och trallat ihop Coldplay-refränger direkt avsedda för topplistan. Det är ett resonemang som haltar, eftersom Ian Curtis och hans dysterkvistar själva aldrig backade vare sig för lättrallade melodier eller självhäftande refränger.
Så de trogna fansen ligger närmast sanningen, och om An End Has a Start haft ett skivnummer som börjat på FAC hade ingen ifrågasatt Editors. Med sitt andra album, där ljudet är lika stort och ödsligt som Saddleworth Moor och där hit-aspiranterna, hör bara titelspåret, är fler än på din ordinära The Best Postpunk in the World… Ever–samling, försäkrar sig Editors om att bli uppmärksammade och ihågkomna. Definitivt inte som nyskapare, men som plikttrogna och effektiva väktare av den krypta där Joy Divisions kvarlevor placerats på högsta altaret, strax ovanför Echo & the Bunnymens och till och med tidiga U2s.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
