Liksom tidigare låter ofta Mike Hadreas sina och sina närståendes tankar, känslor och upplevelser projiceras på konstruerade karaktärer, och här möter vi såväl ”Jason” som funnits med både på My Heart On Fire Immediately och Ugly Season, och nya karaktärer som ”Dion”, ”Angel” och ”Tate”. Det är ett sätt för Mike Hadreas att kunna vara till och med ännu mer självutlämnande än tidigare, och behovet av ändå kunna gömma sig lite blir ännu större när han bytt modus operandi och därmed musikalisk karaktär.
På hans sjunde album dominerar det elektroniska inte längre. Glory är analog och organisk, med stort utrymme för ett mycket meriterat band med självaste Jim Keltner som mest iögonfallande namn att lägga sig i skapandet. Mike Hadreas beskriver att det förhållningssättet inte varit enkelt för honom att anamma, eftersom han känner att den släppta kontrollen gör honom mer sårbar.
Men han är bland vänner, och aldrig är hans musik så stark som hans osäkerhet ligger utanpå huden. Som i duetten med Aldous Harding i No Front Teeth där två så ömtåliga röster stöttar varandra tills bandet måste få explodera i ett mäktigt crescendo. Hans kärleksförklaring sin partner sedan årtionden i Me & Angel är en varmt innerlig och genuint älskande, och vänskapsskildringen i fjäderlätta Capezio liksom erkännandet av medelålderns ökande mognad och visdom i Set My Heart on Fire är några av de starkaste sångerna.
Mike Hadreas beskriver skivans centrala konflikt som hans inneboende vacklande mellan den extroverta persona som reser runt jorden på turnéer och den introverta som bara vill stanna hemma och se på TV. Den återkommer på flera ställen efter att ha introduceras redan i inledande It’s A Mirror, där Mike Hadreas tvekar över om uppmärksamheten han fått är värd priset, eftersom ”I still run and hide when a man’s at the door.” Med sin påfallande ångest griper den tag på ett sätt som hans senaste album inte riktigt förmått, och det är signifikativt för hela Glory.
