På sitt förra album spretade Fantastic Negrito på ett nära nog hisnande sätt mellan klassisk funk, Led Zeppelin-bombasm och gospel. Den här gången har han släppt alla kvarvarande förtöjningar.
Inledande How Long är i grunden en blueslåt, men brister raskt ut i Prince-falsettsång, sedan fet Hammond och därefter freakad Eddie Hazel-gitarr, och innan den tar slut behöver till och med ett litet operaparti hinnas med. Redan efter en sådan albuminledning är lyssnaren fullständigt utmattad, och så fortsätter skivan med gospel blandad med p-funk och budget-rap, med Hendrix-utsvävningar och smart soul i ett högintensivt virrvarr av eklektiska infall.
Det måste vara fantastiskt kul för Xavier Dphrepaulezzes, som Fantastic Negrito heter egentligen, att så hämningslöst kasta sig mellan genres och uttryck. Men för att få med sig lyssnarna skulle han verkligen behöva fokusera, åtminstone någon gång.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
