Efter den fyratimmarsurladdning som var Guided by Voices avskedskonsert för ett år sen har Robert Pollard dragit ner på takten ordentligt. Bara en DVD, en fullängdare och en fyra-CD-box under 2005 – en rännil jämfört med den ständiga vårflod av musik han normalt ligger bakom.
På sin åttonde soloskiva vräker han dock på enligt sedvanligt maner med dryga 70 minuter, och blottar därmed samma styrkor och svagheter som så ofta förut. Bland skivans 26 låtar finns precis som vanligt en drös pärlor, bland dem janglig pop som dagens R.E.M. måste titta långt i sin backspegel för att kunna urskilja, lättpsykedelia vida överlägsen Stephen Malkmus, smågubbig John Hiatt-rock och charmiga David Bowie-ballader.
Var tredje låt är om inte sensationell så åtminstone mycket bra. Men i ännu högre grad finns där menlösa vitsar, halvt genomarbetade utkast och trögt nästan hårdrockigt harvande. Tålamod, självkritik och prioriteringsförmåga är egenskaper som Gud skänkte någon annan i släkten Pollard, och inte ens ett guldkorn som Conqueror of the Moon med sina The Who- och Nick Lowe-citat hinner bli färdigställda innan upphovsmannen kastar sig över något annat projekt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
